beskedet

Efter ca 2 timmars väntan på svar, kom så läkaren tillbaka och sa att han hade lämnat över Jennifer till ortopederna. Varför då? undrade vi och förstod ingenting. Då sa han att tibia, dvs. smalbenet hade en fastare konsistens än vad som är normalt i ett ben men att vi skulle få mer information från ortopederna. Ok? vi väntade ytterligare. Nu började frågorna bli för många i mitt huvud. Vad händer? Jennifer såg på mig och jag såg att hon började bli otålig. När vi hade suttit där och tittat på varandra säkert en timme till, kändes det outhärdligt. Så efter ytterligare en halvtimme gick jag ut och skulle fråga om det kommer någon läkare snart. Då ropade en vänlig sjuksköterska på mig, är det mamma till Jennifer? frågade hon. Ja, sa jag. När får vi svar? frågade jag. De håller fortfarande på och kontrollerar röntgen bilderna, sa sköterskan. Vadå de? tänkte jag. Jag fattade då ingenting... vad händer?

Är det så konstigt med gummans ben? Lång tid för svar? Och de? Måste det vara så många läkare inblandade, det brukar det inte vara för en "skitsak", tänkte jag. Jag gick tillbaka in på rum 26. Vad är det som står på? tänkte jag. Det här är inte normalt. Efter en liten stund kom två läkare in. Jag har själv varit mycket på sjukhus och akuten, när jag var liten. Och det brukade aldrig komma två läkare. Det är nog bara i allvarliga situationer. En var civil klädd, vit skjorta, brun kavaj och svarta byxor. Och den andra i vit rock, som en "riktig läkare". Den civil klädde läkaren satte sig bredvid mig och den andre ställde sig bredvid Jennifer. Till slut satte han sig på sängen bredvid Jennifer. De presenterade sig, vänligt och enkelt. Sen var det tyst, länge. Sen händer något. Han i civila kläder började prata. Han tittade på mig och Jennifer. Han hade med sig två röntgen bilder av Jennifers ben och ett gult sladdrigt papper. Han frågade han artigt hur vi mådde, sen sa han plötsligt:

Ja, detta är allvarligt! Jaha, sa vi vad är det för fel? undrade vi och tittade på varandra. Sen säger han:

 
DET ÄR EN TUMÖR I BENET!

Tiden stod plötsligt stilla. Jennifer började skratta. Hjälp, vad livet går fort ibland. Hinner liksom inte med när folk pratar. Plötsligt hade vi hur många frågor som helst. Det kändes som om allt jag hade försvann. Det kändes som om jag försvann. Vad hände? Jennifer satt fortfarande där och skrattade. Men jag kände som om jag hade hamnat utanför min egen kropp, såg på mig själv, liksom. Eller vad man nu ska säga. Nu ville jag bara plötsligt veta mer och allt vad man nu skulle göra åt detta. För det kunde ju inte vara kört nu, jag kunde ju inte förlora min Jennifer nu efter bara 14 år, det går ju bara inte. Nu började fightern i mig… allt annat blev oviktigt. Fokus! Fokus!