min fruktansvärda bilresa, glömmer dig aldrig

Vaknade vid 8-tiden hos mamma o pappa.

Idag ska jag och Jennifer åka hem till Sthlm. Har gett Jennifer 2 Panodil plus 1 morfin (10 mg) var 6: e timme i natt enl. vad läkaren sa.

På morgonen var hon lite "groggy”. Jag packade bilen och klädde mig. Pratade med mamma och pappa lite, innan vi åkte. De var ledsna. De ville hjälpa. Jag vill inte vara i deras kläder. Tanken, deras dotter med deras första barnbarn åker i väg i cancervärlden. Ses vi mer? Ja, jag vill det... vill cancern det? Det räckte med de kläder jag hade på mig. Vill inte heller vara där jag är, just nu. Men jag måste. Kan inte åka ifrån denna situation. För min dotters skull...

Oh, vad jobbigt det var. Jennifer grät, när jag bäddade in henne i framsätet på bilen. Kudde och täcke fick jag låna av mamma och pappa. Kräkpåse, vatten, piller och en stor portion tålamod packade jag med som om jag inte behövde något annat. Vi satte oss i bilden och åkte iväg. Nu visste inte jag vad jag kände längre…

Jag var bara slut. Jag var också så gråtfärdig men orkade inte visa mina känslor. Nu måste jag vara stark. Nu hade jag framför mig hela 42 mil. Med min dotter som hade illamående, blåsor i munnen, huvudvärk, feber och ont i hela kroppen. Hon bara sov hela tiden. Jag kunde inte ha på musik för det orkade hon inte, för huvudet. Vi kunde inte prata med varandra, hon hade så ont i munnen av alla blåsor. Där satt jag tyst och körde mina 42 mil hem. Jag kände inget… bara körde.

Som om det inte var nog, så stannade jag till i Arvika för att köpa bäddmadrass, duntäcke och kudde på Jysk. Jennifer måste ha nytt!

Sen körde vi iväg! Det kändes långt, mycket långt. Långa raksträckor utan att stanna. Det blev mörkt, bländad och regnigt. Jag vill hem, nu. Utan cancer!  

Ensam satt jag där bakom ratten. Väldigt ensam! Bredvid mig satt en blek, trött och inte alls ett resevänligt resesällskap. Och jag förstod henne… vem hade det värst?

Jag var inte sjuk, i alla fall. Men jag mådde inte bra. Men det såg ingen. Ingen, så då kanske jag inte hade det så värst farligt, eller? Tänk, tänk om jag hade någon. Bara någon, liksom. Vill så gärna ha någon. Egoist tänkande men jag vill också blir omhändertagen. Här och nu! Tysta tårar rann… skönt ingen märker något. Tysta, för att inte min älskade gumma skulle höra. Hon har det värre! Jag skulle byta med henne, hur lätt som helst. Skulle kunna byta bilstol, just för hennes skull. Varför hon? Varför jag? Vad har vi gjort? 

Det tog ca 5 tim, sen var vi hemma. Jag bar in Jennifer till hennes säng. Hon hade ingen ork att gå. Med kläder och stövlar, lade jag henne i sängen, hon frös. Jag packade ur grannens bil och lämnade tillbaka den, nystädad. Sen packade jag upp allt hemma, blev galen av alla som började ringa, drog ur telefonjacket.

När jag hade packat upp allt kollade jag Jennifers temp - SKIT! 38,5!

Ringde sjukhuset, fick självklart åka in. Dags att packa igen då, för sjukhusbesök. Pratade med grannen ang. kattvakt osv. Jag var så trött! Jag orkar inte mer. Vart får jag orken ifrån? Den är bara där. Jag sa till grannen att, fråga inte mer. Jag brakar ihop snart, måste orka. Så, efter har kört och upplevt den värsta resan i mitt liv, ska jag nu med gumman in, för ännu några infektions dagar. Vi fick läggas in på Q80, en akutvårds avd. för det var fullt på Q84-barncanceravd.  De tog en massa prover, blodstatus, crp osv. Min stackars Jennifer. Som jag älskar henne. Varför? Men hon är stark och ledsen. Hon vill vara med kompisarna, inte här.

 

 

Jag var dödstrött, somnade tidigt. Jag var så trött att jag ville gråta. Tänkte att nu orkar jag inte mer. Nu kommer de högt snart, inga tysta tårar längre. Somnade fort med kläderna på.

Sov till 11.30, dagen efter. Skönt! Men gud vad ont i huvudet jag hade. Fick frukost av Q80 personalen. Gick ut och rökte. Somnade igen vid 15-tiden, vaknade vid 17.45.

Satt och läste lite ur Metro och City. Jennifer började spy igen. Sen somnade hon.

En tråkig dag men skön. Skönt att bara få vila. 

16 nov -05 

Oj, vad tiden rullar iväg. Men veckan som gått har varit jobbig.

Vi hamnade då på Q80. Där var det inte skönt att vara. Personalen var otydliga, slarviga och störde hela tiden. Varken jag eller Jennifer kände oss trygga där.

Jennifer hade en kraftig infektion men läkarna kunde inte se blåsorna för de satt i halsen. Hade en som satt vid tungroten, den var stor. Hon fick antibiotika, näring- och morfin dropp. Så förstoppning blev ju en självklarhet.

Dagarna gick och på söndag var hennes blodvärden inte så bra. Hb var 78, ska helst ligga på kring 120 och uppåt. Så på söndag fick hon 2 enheter blod (2 påsar blod - vardera ca.2-300 ml i varje).  

Nästa dag på måndag, var hon mycket bättre. På em. kom vår ansvarige läkare ner till oss och sa att vi fick åka hem. Oh, vad skönt! 

När vi kom hem gjorde jag fiskpinnar, dillsås och ris som Jennifer ville ha. När vi satt där och käkade så säger hon: Mamma, jag måste ta upp en sak med dig!

Visst, vad är det? sa jag.

Hon berättade om allt som hon och hennes pappa hade pratat om. Och det var så jobbigt, sa hon. Hon hade fått dåligt samvete om vart hon skulle vara på julafton. Där blev jag lite irriterad och besviken på honom. Nu får vi verkligen ta dagen som den kommer och inte planera så mycket. Jag är glad om vi får vara tillsammans. Om vi är hemma, i Värmland eller om hon är hos sin pappa är ganska så oväsentligt, tycker jag. Och sen hade det vart lite ekonomiska bekymmer. Och det, om något… så är det så oväsentligt, i detta läge. Och jag tycker det är synd att han ska ta upp något sådant med vår sjuka dotter. Hon behöver vila och inte ha mer bekymmer än de hon har, redan.  

Men men… jag ska fixa det problemet också, tydligen.