amputeras

Väl nere på avd. igen så blev inte benet finare utan tvärtom. Op. Ansvarige läkaren och hans kollegor kom flera gånger om dagen och kollade. De bara skadade på huvudet till slut och visste inte vad de skulle göra.

Jennifers pappa hade bestämt möte med den ansvarige läkaren, utan att jag visste.  De skulle träffas kl. 13 torsdagen den 29 dec -05. Jag och Jennifer visste inte om det men tydligen hade läkaren sagt det när han var inne hos oss en gång tidigare under förmiddagen. Åh, så förvirrad jag kände mig. Hade inte kontroll på något, just nu. Allt bara snurrade! Vill inte vara här nu. Vill hem, nu! Gråter inombords för vad min dotter får gå igenom nu. Jag orkar inte mer, känner mig överkörd. Folk bara pratar. Gör min dotter frisk, nu!  

Nu blev det lite konstigt! Fler läkare kom in och tittade, de tittade på benet en "sjuhundraelfte" gång. De står alla tre och tittar, klämmer och tar pulsen på Jennifers fot. De letar puls, de varken känner eller hör pulsen, på foten. De flyttar runt mätinstrumentet runt foten, de hittar ingen puls. De hittar ingen puls! Jag blir galen snart. Vad händer!

Benet är alldeles svart/grått, mörkt blod som lyser igenom den tunna huden, foten är likfärgad - det finns ingen puls! Jag har sett döda, foten ser död ut! Snälla hjälp mig! Kan ingen prata med mig? Bara mig? 

Plötsligt händer det som inte får hända. ”Bästa läkaren” tar Jennifers hand och pratar. Det som inte får hända, händer nu. Nu kastar jag in handduken… han pratar vidare och så säger han:

– Jennifer, nu ska jag berätta något för dig som jag vet att du inte vill höra. Jag måste ta ditt ben!  

Jennifer vänder sig om, mot mig och säger: - Men mamma, jag som har så fina ben.  

”Bästa läkaren”: - Du klarar dig inte, om jag inte amputerar dig!  

”Bästa läkaren”: - Vi gör det imorgon bitti, vid kl. åtta.  

Jennifer är tyst! Hon tittar på mig med svart stora ögon. De annars så stora, blåa och fina ögonen är inte längre så blåa. De tår fylls snabbt! Mycket snabbt!

Nu är jag inte mamma längre… allt är utom min kontroll! Har tappat allt, allt!

Vad händer, tänkte jag? Sover jag nu eller? Har jag en mardröm, eller? Ska cancern vinna över Jennifer, hon som har kämpat så mycket och hårt. Vad är det här? Så här skulle det inte gå till ju. Så här sa inte ”bästa läkaren” att det skulle gå till första gången vi pratade med honom.

Han sa att det är mycket ovanligt att man måste amputera vid sådana här fall. Sist vi gjorde det, berättade han att det var för 12 år sedan. Då var det för det blev infektion i senan, i knäet. Ok, tänkte vi.

Jennifer hade nästan 41 grader i feber, frossade och låg ner bäddad med två täcken och filtar. Nu var min gumma inte sig lik alls. Hon hade så ont så hon orkade inte klaga mer. Hon blev tystare och tystare ju längre det gick. Hur skulle jag nu "peppa" henne? Vart tog all kraft vägen som hon och jag hade? Vi var ju som ett team som skulle kämpa hela vägen, nu försvann allt. Vi hamnade i en liten, liten bubbla och vi skulle aldrig mer komma ut därifrån.  

Jennifers pappa kom. ”Bästa läkaren” hade precis berättat vad som skulle ske. Hennes pappa visste inget ännu, han såg bara hur vi såg ut. Vi bara grät! ”Bästa läkaren tog pappan ut i korridoren och berättade där för honom. Han kom in igen och kramade om Jennifer. Han började gråta också. Första gången jag såg hennes pappa gråta med Jennifer, om sjukdomen.  Han blev chockad!  

Jag satt bara tyst! ”Bästa läkaren” och hennes pappa gick ut igen, till korridoren. En läkare och en sjuksköterska stannade kvar i rummet. Rummet blev tyst, ingen tittade på någon. Ingen sa något!

Nu blev jag förbannad! Slog knytnäven i sängen och sa till de att ta hand om Jennifer.

Jag måste ut, jag kvävs! skrek jag. Jag orkar inte mer! Detta är väl inte rättvist, tänkte jag. Varför min dotter? Vad har hon gjort för ont?  

Jag gick ut, mot hissen. Minns att jag gick ut till huvudentrén och rökte typ 3 cigg efter varandra. Köpte en kaffe och satt ute och rökte, i vinterkylan. Huvudet var nu tomt! Kunde inte tänka, försökte men det gick inte. Kommer ihåg att jag tänkte och funderade på hur det ska bli nu, med oss.

Från att har varit en ganska aktiv liten familj till att bli helt stillasittande blir nog konstigt, tänkte jag. Hur gör vi hemma nu? Vad händer med kompisar osv. Allt kom som en chock och många frågor började hopa sig i huvudet.  

Jag satt där i snön, torsdagen den 29 dec - 05. Klockan var väl typ 13-14 på efter middagen. Började frysa, där jag satt med mjukisbyxor direkt på snön men tänkte att det är ju inte värre än vad gumman får utstå, så jag satt kvar en stund till och tänkte så.

Jag gick in igen, till slut. Gick till vänster innanför entrén. Gick, gick o gick. Dörrarna öppnade sig av sig själva. Jag bara gick och gick! Per automatik sa kroppen att jag skulle gå dit jag var trygg på sjukhuset. Min kropp gick till avd. Q84 på Alb. Jag bara gick!

Satte mig i föräldrarummet vid datorn. Tänkte sitta och kolla lite ute i världen. Men det gick inte! En pappa kom. Vi hade lärt känna varandra på avd. sen tidigare. Han låg inne med sin son, under mellandagarna.

Han, kommer jag ihåg frågade hur det var med Jennifer. Det skulle han inte ha gjort. Nu kom DET! Nu kom DET!

Min hjärna kunde inte tänka, alls längre. Det blev svart. Gråten kom som en tsunami över mig. Jag kunde inte hejda mig, jag bara skrek och grät. Vart kom alla tårar ifrån? Jag kommer ihåg också att det kom flera vänner till köket där jag var. Jag såg några men det kändes som om de bara växte och blev flera. Plötsligt kom kuratorn. Hon tog mig i handen och gick iväg. Vi gick till ett rum och pratade. Jag minns att jag "hulkade" av gråten. Kändes som om mina lungor flög iväg. Vad händer? Min kropp var allt utom kontroll. Jag ville inte vara med längre! Kan någon ta bort mig härifrån?

Efter ett tag så hade jag lugnat ner mig. Vi satt och snackade om allt som hade hänt och vad som ska hända. Hon fick mig lugn och vi kunde faktiskt sitta och prata lugnt om vad som ska hända. 

Ingen på avd. visste ju vad som skulle hända. Min kropp hade ju fört mig dit jag var trygg och där de kände igen mig. De visste ju vem jag var. Min mun pratade, utan att jag hann tänka. Orden om att min gumma skulle förlora ett ben bara kom. Hur kunde jag ta de orden i min mun? Varför tittade alla på mig så konstigt? Varför kramade alla mig?

Jag har aldrig varit med om något så konstigt i hela mitt liv. Saker hände mig och min gumma utan att jag hade kontroll över det. Saker som inte var planerade. Varför?

Av någon andledning så hade väl kuratorn "bankat" vett i mig, så jag tog "tjuren vid hornen” och gick tillbaks med bestämda steg. Nu var det jag som skulle skita i mig själv och fokusera på min dotter. Hon var ju faktiskt viktigast nu.

Hennes pappa satt hos henne medan jag var borta. Nu hade de pratat lite om saken. Men det kom ytterligare en överraskning! ”Bästa läkaren” hade varit inne och sagt att op. blir nu ikväll. Vad, sa jag? Ska de amputera redan nu ikväll? Oh, herre gud! Tänkte jag! Jennifer började bli sämre. Febern steg snabbt! Fanns ingen tid att vänta. Nu var det lite bråttom. Hon började hallucinera och var inte så kontaktbar, längre. Jag ville inte se det. Ville liksom vakna nu, från min mardröm.  

Men ok, då fixar vi oss då. Men nu var det inte tid för någon bakteriedödande dusch för gumman. I all hast så bytte sköterskorna säng kläder i gummans säng. Och Jennifer fick en ny skjorta. Det gick fort!

Jag och pappan diskuterade vem som skulle följa med henne i på op. och vara där, tills hon somnar och det blev jag, vilket jag är tacksam för. Vi tog med kameran och gav den syster. Bad om att de skulle ta kort, som vi har gjort väldigt mycket, så även nu.

Gick ner till Civa, centraloperation, där gumman skulle op. Nu kom vi till den stora operations salarna på KS. Jag tror någon berättade att det fanns ca 15 op. salar här. Det var folk i gröna kläder över allt.

Jag fick en vit overall, skoskydd, munskydd och hår skydd. Jag var inpackad!

Gumman låg där och var helt tyst. Hennes pappa kramade om henne, tog min väska och så gick han iväg. Han var ledsen nu! Hans lilla tjej skulle inte se ut som vanligt igen, när han ser henne igen.  

Vi gick in till op. salen. Jennifer grät hela tiden. Jag höll hennes hand och klämde allt jag orkade. Kändes som om jag aldrig mer skulle få se henne igen. En op. är alltid en op. och man vet aldrig vad som kan hända. Det är ju inte helt riskfritt att bli op. Nu blev min gumma det två gånger på en vecka, Och nu var det akut! Så akut så att det inte kunde vänta tills imorgon, så att man hann tänka på vad som skulle hända. Nu hände saker utan att man visste om det, liksom.

Men tack gode gud vad skönt det är med läkare och sjuksköterskor som vet vad som ska göras och framför allt när det ska göras något.

Nu kom det mer personal med gröna kläder. De berättade för gumman vad som ska hända och vad som händer. Men hon bara grät och tittade på mig med stora svarta ögon. Tårarna rinner hela tiden och hon bara skakar, av rädsla. – Mamma, jag vill inte! Säger hon flera gånger. Men jag kan inte göra något. Denna hjälplöshet som jag kände då, hoppas jag aldrig någonsin någon förälder ska behöva känna. Totalt utlämnad! Jag kramade om min dotter som om jag aldrig mer skulle få se henne.

In op.: 17.15, ut op.: 19.10 den 29 dec -05. 

Jag gick ut, hennes pappa stod där. Vi gick iväg och käkade. Men det smakade inte så värst mycket. Vi satt mest tysta och tittade ut i det tomma intet. Människor kom, människor gick. En del sprang, en del lunkade fram som om de hade hur mycket tid som helst. Jag tittade i folks ansikte, undrar vad de har för problem, tänkte jag. Varför är de här? Varför ser ingen ut som jag - helt vit i ansiktet, kläder som jag har haft i ett dygn, knappt ätit något. Fast det ser ju ingen! Bara stirrar ut i en värld, där det bara är en massa människor som oftast har ont.

Hoppsan, där kom ett föräldrapar men den nyfödda bebisen. Ja, korridoren till bb ligger precis vid restaurangen. Vilken lycka för de! Men... hoppas de inte får samma problem som jag, med sitt barn. Som sagt, man vill ju inte att någon förälder ska få vara med om det jag är med om nu.

Tiden stod stilla! Klockan rörde sig inte! Jag lämnade en halv äten macka och gick iväg för att köpa en liten nalle till gumman när hon vaknade. En liten tröst i allt elände. Jag köpte den mjukaste som fanns! Det stod "I love you" på nallen.