onsdag 9 september 2015

10 år

Tiden går så fort. Jag har så svårt att inse att det har gått så fort. Mycket har hänt. Bra och dåliga upplevelser.
För många av minnena är så klara, fortfarande. Frågar någon mig om en viss dag el. händelse, så kan jag nästan på orden säga vad som hände. Kanske mycket pga av att jag har skrivit av min på denna sida. Först var ju allt i en liten almanacka, sedan så förde jag över allt här på bloggen. Och mycket text har jag bearbetat, det har tagit lång lång tid. Det har varit svårt.
När jag har skrivit, så har många minnen, som jag ändå har glömt eller förträngt kommit upp i texten och då har tårarna kommit.

Svårt att förstå. Att jag en gång har varit "cancermorsa". Jag som sa till en gammal granne en gång i tiden, för länge länge sedan. Vi satt och pratade om hur mycket vi älskade våra döttrar. Och jag sa till henne att - tänk om min dotter skulle bli allvarligt sjuk? det skulle jag aldrig klara av, sa jag. Och inte långt efter så händer det, som inte fick hända.

Men, vi - framför allt min dotter klarade av det. Hon överlevde! Men förlorade ett ben. Men vad är det mot livet. Fast, vi saknar benet. Ja, jag gör det också. Konstigt eller?
Många tankar har snurrat i huvudet om hur det hade varit om hon inte hade fått cancer, förlorat benet.

Idag tänker jag inte så mycket på hennes förlorade ben. Det är liksom min dotter - jag älskar henne över allt annat här på jorden. Det är ju hon - spelar det någon roll hur mycket eller om man älskar ett barn om det har ett eller två ben? Nej, hon är min älskade dotter och det går inte att ändra på.


Idag, går livet som om det hade varit helt normalt. Men, det är lite annorlunda. Idag har hon och hennes sambo, som nästan alla vet fått en helt enorm litet liv. Liam! En son och mitt barnbarn - som är idag ett litet fantastiskt barn. Ett barn som, för mig betyder enormt mycket. Och som jag skulle gör vad som helst för. Kärlek har fått en annan betydelse.

Denna dag, dvs 8 september är en dag som ger minnen. Minnen som jag inte vill glömma. Jag vill ha den här dagen som en påminnelse i livet om att ta vara på varandra. Vara rädda om varandra. Vad som helst kan hända, vem som helst. Det är så lätt att ta saker och ting för givet, vardagen bara glider på som om inget hade hänt.


Jag ger er här några länkar till tidigare inlägg i bloggen... för att ni ska få en tillbaka blick i det som hände oss och vad vi har varit med om. Och vad jag tyckte och tänkte då. Och de handlar om de mest känslomässigt jobbigaste dagarna i mitt liv. Ta hand om varandra!


Beskedet:

http://skugganbakomrullstolen.blogspot.se/2012/10/beskedet.html


Amputeringen

http://skugganbakomrullstolen.blogspot.se/2013/01/amputeras.html


Förlamningen

http://skugganbakomrullstolen.blogspot.se/2013/04/forlamad-vart-ar-hon-pa-vag.html




Kram 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar